Tre stycken ettåriga bilder.Januari 2011. Lilleman bara 8 månader gammal.

Och idag är det bara 3 veckor kvar tills inskolningen på dagis...förlåt, förskolan börjar.
Hur det känns?Ärligt? För jävligt...Jag får andnöd och tårar i ögonen bara jag tänker på det.
Jag vet.Jag är en lipsill.Men så är det.
Tycker inte det ska bli det minsta roligt att lämna iväg mitt allt till helt okända människor.
Tycker inte det ska bli det minsta roligt att vara utan honom.
Och nej.Jag tycker inte att det ska bli det minsta roligt att gå tillbaka till det "normala"
vuxen-livet.

Och JAAA, jag VET att det säkert kommer vara jätteutvecklande,nyttigt,lärorikt o bla bla bla
för Victor.Och JAAA, jag VET att han kommer säkerligen att tycka att detta är superkul med
dagis...förlåt,förskolan.Nytt ställe,nya kompisar,nya vuxna,nya leksaker och ännu mera bla bla.
(han kommer säkert inte ens vilja gå med mig hem därifrån...)Jag VET detta.
För så säger alla.Att det är såååååå nyttigt och så fantastiskt roligt för dem!
Och SÅ hoppas och tror givetvis även jag, att det blir för Victor.

Men jag då??Mamman?Hur ska jag klara mig??
Jag är ju den (host host) enda som vet vad som är bäst för mitt barn!
Jag kommer ju att bryta ihop.Ett krossat hjärta och konstant gråtande.Är det nyttigt??
Och de säger att det bästa man kan göra är att bara vinka och säga
-Hejdå och sen GÅ.Vänd dig inte om och gå tillbaka!
ELLER HUR!?Tror ni jag är helt känslokall eller??

                                           Wish me luck! ( och vadå klippa navelsträngen??...)

Och en sak till.Tänk om de tappar bort eller glömmer av honom??
De har ju ett gäng ongar till att hålla ordning på...

Och ytterligare en sak.Victor kommer att gå på dagis mellan 9 och 16:30.
Måndag,tisdag och fredag.Jag är ledig varje onsdag och varannan torsdag (jobbar ju varannan
helg istället) och Larsa ska vara pappa ledig torsdagarna tom maj.
Så efter omständigheterna,så känns iaf det bra...




                    

                              Redan då,VÄLDIGT glad i mat!(morsans gen...)